Translate

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Dokumentation och etik i förskolan 

Anne-Li Lindgrens bok väcker tankar kring etik och integritet kopplat till arbetet med dokumentation i förskolan.

Etikrecension. Foto: Marie Eriksson

Anne-Li Lindgrens är professor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Boken Etik, integritet och dokumentation i förskolan (Gleerups 2016) ger både ett historiskt perspektiv och en bredd av teoretiska kopplingar. Teorierna konkretiseras med hjälp av levande exempel från olika studier som lyfts fram.

Integritet och etik

Det ingår i förskolans uppdrag att vi ska dokumentera verksamheten, enkelt och självklart kan det tyckas, men hur ska egentligen dokumentationen ske? Vilka tekniker används? Vem får ta del av det dokumenterade? Anne-Li Lindgren lyfter fram det hon uppfattar som ett växande problem idag - att frågor om integritet och etik inte lyfts fram i förskolans dokumentationspraktiker.

”Min uppfattning är att mer kunskap om seende, blickar och bilder kan bidra till mer reflektion kring etiska ställningstaganden och integritet för både vuxna och barn i förskolan.” (Lindgren 2016 s. 9)

Dokumentation beskrivs ofta som något positivt för både barn, vårdnadshavare, pedagoger och särskilt för barnen. Lindgren visar på flera verksamhetsexempel där pedagoger i det närmaste lyfter fram dokumentation som en förutsättning för delaktighet, förståelse och lärande. Men hur möter dokumentationen etiska aspekter och hur tar vi hänsyn till barns integritet och deras perspektiv på dokumentationen?

Dokumentation på vuxnas villkor?

Boken ger en tillbakablick på att mycket har hänt det senaste decenniet och hur dokumentationen har utvecklats till de former av pedagogisk dokumentation som många förskolor arbetar med idag. Däremot har det inte hänt särskilt mycket när det handlar omfrågorna som rör etik och integritet menar Lindgren.

Hon lyfter fram en seendenorm, ofta i kombination med en vuxennorm där det är framförallt barn och inte vuxna som blir synliggjorda i dokumentationen. Lindgren menar att dokumentationen ofta sker på vuxnas villkor. Hon problematiserar hur visuella framställningar ofta handlar om maktrelationer där den som har kontroll över tekniken och vad den används för att ”titta på” har den starkaste maktrelationen. Hon belyser hur det idag skapats en visualiserad barncentrering på webben, där barn visas fram av vuxna.

”Förskolans dokumentationspraktiker är inte en isolerad företeelse, utan de är en del av en global dokumentations- och bildkultur med digital teknik som plattform. I en global bild-teknik-kultur där bilder blivit och blir allt mer tillgängliga, lättare att sprida och lättare att manipulera, uppstår det behov av att diskutera etik på nya sätt.” (Lindgren 2016 s. 90)

Att reflektera runt det förgivettagna

Boken har inneburit en hel del självrannsakan för mig när jag tittar tillbaka på mitt eget arbete. Många gånger har jag glömt att ta hänsyn till etiska aspekter och barnens perspektiv i min iver att visa upp förskolans viktiga verksamhet för vårdnadshavare och omvärlden.

”Vi har fått godkänt av vårdnadshavare” är en mening som jag gissar att fler än mig har uttalat många gånger. Men har vi frågat barnen? Och förstår de vad de säger ja till när de ger sitt medgivande?

Jag upplever dokumentationen som en oerhört betydelsefull del i förskolans systematiska utvecklingsarbetet och min erfarenhet är att den den ses som viktig av både barn, vårdnadshavare och pedagoger. Men det finns helt klart stenar att vända på för att på olika sätt granska oss själva i hur vi hanterar dokumentation i förskolan. 

Tankar som väcks hos mig är: Hur kan vi bli medvetna om den seendenorm som existerar i vår verksamhet? Har vi arbetat igenom etiska aspekter kopplat till dokumentation? Vad väljer vi att visa och sprida och varför? Har det blivet en förgivettagen norm att vuxna ska betrakta barn?

Inga färdiga svar

Det absolut viktigaste den här boken har gett mig är just frågor. Den har inte gett några färdiga svar, men den har väckt frågor att problematisera runt i mötet med kollegor. Jag funderar över:

  • Vad dokumenteras och publiceras och hur analyseras dokumentationen?
  • I vilka sammanhang behöver vi dokumentera på ett sådant sätt att barnen som personer kommer i fokus? Varför?
  • Vad händer om vi istället riktar ögat och kameran mot det som sker, processerna?
  • När använder vi vilken metod- och hur kompletterar det skrivna ordet bild och film?
  • Vad behöver finnas på bild och varför?
  • Vilka upplevelser ger det barnen att se bilder där deras ansikten blivit utsuddade?

Det här är inga lätta frågor och de har inga självklara svar, men de behöver genomlysas. Vilka upplevelser och erfarenheter ger vi egentligen barn om vi publicerar och sprider bilder och filmer utan att tillfråga dem? Och hur påverkar de erfarenheterna hur barnen själva längre fram kommer att hantera sina medmänniskor när de dokumenterar i olika sammanhang? Något säger mig att de här frågorna är betydelsefulla om vi i förskolan vill vara en del i att forma barn och ungdomar som reflekterar över hur de tar bilder och respekterar andras önskemål när bilder sprids digitalt.

”Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och de skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder” (Lpfö 98/16)

För mig handlar inte den här boken om att ifrågasätta att vi dokumenterar utan att problematisera hur  vi gör det. Det handlar inte om att omkullkasta allt det vi redan gör men att vända och vrida och ge tid till eftertanke.

Marie Eriksson
Verksamhetsutvecklare

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad 2017-10-24 11.37