Det händer i hallen

Övergångar är en stor del av förskolans vardag och hur många gånger byter ett barn egentligen sammanhang under en dag? Gunilla Niss belyser övergångarnas utmaningar och möjligheter i boken ”Det händer i hallen – trygga övergångar i förskolan.”

handerihallen1. Foto: Anna Wargren

Från hemmet till förskolan, från lek till måltid, från lek till samling, från innevistelse till utevistelse och tvärtom, från en gruppkonstellation till en annan, från samling till lek, från förskola till hem. Hur många sådana här byten av aktiviteter och miljöer och sammanhang är ett barn egentligen med om under en dag? Jag blir själv lite matt bara av att tänka på det. Alla dessa övergångar som egentligen är en så otroligt stor del av förskolans vardag, blir de kanske så självklara att vi glömmer att se dem som en del av utbildningen och undervisningen? Blir de kanske bara just övergångar från ett moment till ett annat?

Som Gunilla Niss skriver i sin bok “Det händer i hallen - trygga övergångar i förskolan” (2018): “Är övergångar bara en påfrestning mellan allt viktigt som ska göras? Hur kan man i så fall ändra på det så att de istället präglas av engagemang, lust och glädje?” (s 10).

Psykologiska aspekter på utveckling och lärande

Jag rekommenderar varmt Gunilla Niss bok för den som vill få syn på övergångarnas utmaningar och möjligheter. Gunilla Niss är legitimerad psykolog och har arbetat både som förskolepsykolog och skolpsykolog. Detta med den psykologiska aspekten av barns utveckling och lärande i förskolan är något som intresserat mig mer och mer på sistone. Jag funderar mycket kring vilka krav som ställs på barn i förskolan, och hur dessa rimmar med barnens förmågor. Bara det att vara i en grupp med många andra barn är naturligtvis en utmaning för barnen. Hur en förskoledag är organiserad, med alla dessa övergångar, ställer krav på barnen. Krav som olika barn har olika förmåga att leva upp till. Precis som Gunilla Niss skriver, just förskoleåldern är en period i livet då det kan vara svårt att växla från en aktivitet till en annan.

“Det krävs en hel del av barnen för att övergångarna ska gå smidigt. De ska kunna koncentrera sig, vara uppmärksamma och lyssna. De måste kunna tänka om, vara flexibla och ha förmåga att anpassa sig. De måste förstå vad som gäller. Ofta ställs det krav på barnen vid övergångar som de inte riktigt klarar av att uppfylla. Då behöver vi hjälpa dem så att det blir möjligt och helst utmanande och roligt” (s 37).

Övergångar som spännande lärprocesser

Gunilla Niss beskriver i boken hur olika sorters övergångar kan bli spännande lärprocesser. Hur pedagogens omsorgsfulla och lekfulla förhållningssätt tillsammans med vägledning kan bli det stöd barnen behöver under dagen. Och hur trygga relationer utgör grunden för allt. En av bokens teoretiska utgångspunkter är anknytningsteori, först utformad av den brittiska psykoanalytikern John Bowly på 1950-talet. Anknytningsteori betonar sambandet mellan trygghet och utforskande, och hur viktiga relationerna och samspelet som utvecklas mellan barn och vuxna, mellan barn i gruppen och även samspelet mellan de vuxna är för att barnen ska känna sig trygga och nyfikna.

I just övergångssituationerna är det ofta lätt att upptäcka vilka barn som är otrygga och inte riktigt hänger med på vad som ska hända, menar Gunilla Niss. Då krävs närvarande pedagoger som kan uppfatta vad barnen signalerar. Med sitt agerande kanske barnen försöker förmedla det de inte kan sätta ord på: “Jag vill, men det är svårt för mig”.

Lågaffektivt bemötande

För ett tag sedan bloggade jag om Bo Elvén Hejlskov och David Edfelts bok “Beteendeproblem i förskolan: om lågaffektivt bemötande” och Gunilla Niss utgår ifrån samma idé som de förmedlar i sin bok, nämligen Ross W. Greens formulering - barn som kan uppföra sig gör det.

Barn bråkar eller “missköter” sig inte för att de vill det, utan för att de just då utifrån förmåga eller behov för stunden inte kan annat. Så hur kan vi vuxna då anpassa och skapa situationer under dagen, och framförallt vid övergångarna, som får barnen att lyckas och att uppföra sig? Jag tänker att det är genom att få syn på detta, och skapa ett medvetet förhållningssätt i arbetslaget som det också kan ske undervisning vid övergångarna. Då blir de inte bara den där transportsträckan, utan en del av utbildningen i förskolan.

Stöd i varje situation

Gunilla Niss beskriver hur vi till exempel kan ta utgångspunkt i Lev Vygotskijs beskrivning av zonen för möjlig utveckling för att ta reda på hur undervisningen ska se ut.

handerihallen2. Foto: Anna Wargren


Genom att försöka få syn på vilket fält barnen befinner sig i vid den specifika situationen kan vi avgöra hur vi pedagoger ska bemöta och vilket stöd vi kan sätta in. Det säger kanske sig självt, men inget barn mår bra av att befinna sig för länge i det röda fältet. De barn som ofta får krav på sig att göra sådant som är för svårt riskerar att känna sig misslyckade, vilket kan leda till att de hittar olika strategier för att slippa hamna i misslyckandet - de vägrar prova för att slippa ”göra bort sig”, de börjar göra något annat, de smiter undan, de vägrar eller säger att det är tråkigt. För pedagogen kan det kanske uppfattas som en provokation men egentligen handlar det om att barnet inte har förstått vad det ska göra, eller helt enkelt inte har förmåga just i stunden att göra det som krävs, skriver Gunilla Niss.

Jag tror att det här är en bok som kan hjälpa oss pedagoger att våga se möjligheterna och utvecklingspotentialen i de situationer där barnen utmanar oss. Vad är det vi behöver göra eller förändra? I boken finns också gott om exempel på vanliga övergångssituationer och utmaningar samt positiva och utvecklande sätt att hantera dessa.

Alla barn i förskoleåldern misslyckas eftersom de ännu inte lärt sig allt de behöver, skriver Gunilla Niss. Barnens misslyckanden är en del av deras utveckling, och det är inte konstigt att det blir fel och dumt ibland. Men hur vi vuxna bemöter dessa misslyckanden är avgörande för hur barnet uppfattar och reagerar på situationen. Gunilla Niss skriver: “När barnens misslyckanden betraktas som tappra försök av de vuxna och deras inställning är att barnet gör så gott det kan, kommer inte självkänslan drabbas” (s 55). Om den vuxnas inställning istället är att barnen borde kunna ”skärpa” sig innebär det att ansvaret läggs över på barnen. Men barnen kan inte lösa de problem och konflikter som uppstår utan det har pedagogerna ansvar för.

Vuxnas ansvar att barn ska få lyckas

Det är bra att Gunilla Niss lägger ansvaret där det ska ligga - på oss pedagoger. Det är självklart vår uppgift att hjälpa barnen att lyckas i förskolan. Jag känner samtidigt att det är lite svårt att läsa sådan här litteratur som så tydligt visar hur det borde vara. Det krävs mycket av oss pedagoger att arbeta på detta sätt, särskilt utifrån de förutsättningar vi har idag i förskolan. Det är ingen hemlighet att just Gunilla Niss också varit med och skrivit boken ”Förskola för de allra minsta — på gott och ont” (2009) som bland annat trycker på att små barn behöver mindre grupper, välutbildade pedagoger och stabila relationer och kontinuitet för att må bra och utvecklas och lära sig bäst. Att Skolverkets riktmärken för gruppstorlekar i förskolan ligger en bit från verkligheten är väl heller ingen hemlighet. Jag tycker det är väldigt viktigt att nämna detta i sammanhanget, annars kan det lätt bli så att vi pedagoger slår knut på oss själva för att leva upp till vad vi vill i teorin, men som i praktiken kanske inte är riktigt möjligt alltid.

Jag tror dock, oavsett förutsättningar att utföra vårt uppdrag, att vi kommer långt med en teoretisk kunskap och förståelse. Ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget är en stor hjälp för oss att hantera alla dessa utmaningar vi och barnen ställs inför varje dag. Det blir något att gemensamt sträva mot. Det är dit vi vill, och vi kan göra vårt bästa varje dag för att nå dit.

Anna Wargren
Förskollärare Svejserdalens Förskola

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad