Den odödliga sagan

Vad är det som gör att människor i alla tider har fångats av berättande? En del ledtrådar får man genom att läsa John Yorkes ”Den odödliga sagan -Om hur och varför vi berättar historier”. Emma Gustafsson bloggar om boken och kopplar till arbetet med sagor i Lackarebäcks förskolor.

denododligasagan1

Med hjälp av berättelsen kan vi orientera oss i livet, skapa sammanhang och begriplighet. Då vi i vår förskolegrupp i många år arbetat med litteraturprofil och sagan som röd tråd i lärandet kändes det här ämnet extra intressant. Finns det något de stora klassiska berättelserna har gemensamt?

Författaren till boken är grundare av BBC Writer’s Academy och har varit dramachef på brittiska Channel 4. I sin bok redogör han för hur vissa mönster återkommer i gamla och nya berättelser. Berättarstrukturer går igen och teman återkommer. Redan som barn kan vi känna igen den här typen av strukturer och återskapa dem. Generationerna härmar varandra och vissa element förblir tidlösa och universella i ”sagan”. När John Yorke skriver om berättelser talar han om historier i en vidare bemärkelse. Det är alltså inte bara sådana som återfinns i böcker, utan även i tv, film, teater, sångtexter, dataspel och muntlig tradition.

Resan in i det okända

Ett stort antal berättelser handlar om hur huvudkaraktären tvingas in i det okända och möter fara. Kanske döljer sig där en mörk hemlighet. Rollfiguren måste slutföra ett uppdrag eller besegra ett hot för att ta sig vidare. Målet är trygghet, personlig fullbordan eller känslan av att höra hemma någonstans. Här ser vi exempelvis berättelser som Gullivers resor, Hitta Nemo, Thelma och Louise och Alice i underlandet. Du kommer upptäcka många fler om du tänker efter!

En simulator för livet

Med hjälp av berättelsen kan vi orientera oss i livet, skapa sammanhang och begriplighet. Dramatisk struktur är en produkt av den mänskliga psykologins sätt att fungera. Vår hjärna vill skapa ordning och systematisera saker. Det är så vi generellt tar till oss upplevelser. Yorke skriver:

Historieberättande handlar om att sammanföra motsatser och stilla den inre konflikten mellan ordning och kaos.

Något centralt i berättelser är att vi bjuds in till identifikation med en gestalt. Vi upplever personens känslor och känner empati. Vi tänker oss in i vad vi själva skulle gjort. Berättelsen blir som en simulator för livet. Vi människor är inte så olika, eller som diktaren Gunnar Ekelöv uttryckte det: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Berättelsen vidgar kontakten med, och empatin för, våra medmänniskor.

Sådant vi bryr oss mest om i livet blir återkommande teman i berättelser. Drifter som överlevnad, kärlek, vänskap, framgång, självkänsla, hämnd och att skydda hemmet är element vi ser om och om igen i populära historier. Mörkret i oss har stor betydelse för dramatiken.

Antagonisten

De krafter huvudpersonen måste besegra för att nå sitt mål är kallas för ”antagonisten”. Det kan vara en annan karaktär, men ”antagonisten” kan också vara en svårighet som finns inom huvudpersonen själv. Även detta är alltså en variant på temat ”resa i det okända”. Kanske måste rollfigurens egna brister övervinnas när hens banor på något vis rubbas. Ibland måste personens världsbild då justeras. Äventyr, val och kris; detta gillar vi. Ofta ställs rollfiguren inför konsekvenserna av sitt eget handlande och en snöbollseffekt i historien leder fram till en tydlig vändpunkt

Denododliga sagan2

Motsatser är ett centralt element

Motsatser är något avgörande inom berättande. Genom att kontraster ställs mot varandra utbryter ett fyrverkeri och berättelsen blir levande. Det uppstår konflikt. Dels genom karaktärer som är varandras motsats (tänk till exempel karaktärerna i Askungen eller i En oväntad vänskap), dels genom motsägelsefulla känslor inom oss själva som vi slåss emot (tänk exempelvis Don Draper i Mad Men). Just vår inre dubbelhet kan ge en nyckel till något viktigt som berättelsen ger människan. Våra djuriska instinkter ska samexistera med vår rationalitet. Apan och professorn hamnar i dragkamp. I samhället har vi sociala restriktioner för vilket beteende som är accepterat.

Identifikation ger tröst

Vi lägger ofta locket på över saker vi känner under ytan. Människor är oerhört upptagna av hur de uppfattas och vill inte bli uteslutna. Vi måste kunna tränga undan impulsivt beteende för att kunna leva i grupp. Om vi både vill bete oss på ett socialt acceptabelt sätt och försonas med våra undangömda ”dåliga” känslor, kan berättelser ge tröst. Vi känner oss mindre ensamma när vi upplever identifikation med en figur som har samma svårigheter, hemligheter eller knöliga motståndare som vi. Någon ger igen i vårt ställe, eller slåss mot väderkvarnarna.

Det spännande är det som sker under ytan inom oss och i karaktären. Det viktiga är inte känslan som visas, utan känslan man försöker dölja. Vi försöker göra verkligheten mer uthärdlig och rättvis. Men nog är det bättre att få utlopp för sina sämre sidor genom leva sig in i en rollfigur, än genom att agera ut dem i anonyma forum i den digitala samtiden!

Den inre konflikten gör det intressant

Rollfigurer kan ljuga både för sig själva och för andra för att upprätthålla en viss bild av vem de är, liksom gemene man ofta gör. Karaktärer som har den här dubbelheten med motstridiga känslor känns äkta för oss därför att vi själva bär på samma paradox. Därför kan inte hjälten i en berättelse vara helt igenom politiskt korrekt om vi ska kunna känna inlevelse. Utan inre konflikt blir man nämligen ointressant. Den polerade ytan utan fläckar blir menlös och den liknar oss inte. Det finns en poäng med folksagans ibland grymma element. Ofta får motsatserna byta roller med varandra.

Det som händer i läsaren

Vi gillar att läsa mellan raderna. När publiken själv måste fundera ut kopplingen mellan händelser skrivs berättelsen i vårt eget huvud och vi skapar mening. Om berättaren är övertydlig slutar vi bry oss. Lite tvetydighet är alltså bra. Yorke skriver ” Dåliga författare meddelar, bra författare visar”. Genom att tolka scenerna blir vi aktiva i dramat. När vi gradvis ser vem karaktären är äger förändringen rum inom oss själva.

Vi hanterar karaktärens dilemma. Ju mindre vi vet om en huvudperson, desto lättare att göra om deras erfarenhet till vår. Vi läker och blir underhållna medan vi ser berättelsen rullas upp. Man kan uppleva en bok olika beroende på var i livet man själv befinner sig när man läser den. En omläsning vid ett nytt tillfälle kan ge ett annat perspektiv. Vi interagerar med innehållet.

Sagan som kompass i tillvaron

Berättelser har alltså för att sammanfatta likartade skelett och grundfärger. De fungerar som ett lim som binder oss människor samman. Sagan kan vara en kompass i tillvaron för oss då den blir ett verktyg för att reflektera över det egna livet och svårigheterna vi möter. Det kan handla om att anpassa sig, lära sig något, läka, hantera en främmande och konstig värld eller förbereda oss för det okända. Det kan röra sig om resan mot självförverkligande.

Berättelsen skänker hopp och skapar mening i meningslösheten. Vi kämpar för att försonas med våra tankar om tillvaron och binda ihop dem till en begriplig helhet, att hitta en röd tråd. Detta har alla berättelser gemensamt. Vi assimilerar motsatser och ordnar världen för oss själva. Eller för att avsluta med John Yorkes egna ord: ”Varje drama är ett gräl om vad världen är för sorts ställe”.

Verkningsfullt verktyg för utveckling

Om man då vill återknyta till pedagogiken, är inte just detta också vad som förbinder allt lärande? Kanske är det därför sagan är ett sådant verkningsfullt verktyg för utveckling, då den fungerar som ett medium för att föra samman vår inre och yttre värld?

I vårt arbetssätt med sagan som röd tråd i lärandet ges barn möjlighet att, i form av handdockor eller utklädda vuxna, möta figurerna i berättelser de tagit del av. Vilket spännande möte! Efter att ha läst boken ”Den odödliga sagan” tycks det mig ännu större.

Emma Gustafsson
Förskollärare på Stensjöns förskola

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad