Att göra jämställdhet i förskolan

Förskollärare Anna Wargren blev inspirerad och motiverad av Kristina Henkels föreläsning “Stora pojkar gråter också - om känslor, gränser och våld.” Hon bloggar om föreläsningen och hur de i hennes arbetslag arbetar konkret tillsammans med barnen.

Två andra citat visar också tydligt vad det handlar om. En förälder som intervjuats säger “Min son går runt och är rädd på förskolan för han måste vara med i de här skojbråklekarna. Han säger att han inte vågar säga nej”. En pedagog säger: “Det är så svårt det här med pojkar, vi vet inte riktigt vad vi ska göra när de knuffar varandra sådär hårt i leken. Alla är ju med, så länge ingen gråter är det väl okej”.

Puttar, slag, sparkar. Skojbråk eller vardagsvåld som Kristina kallar det. Alla killar måste hitta strategier att hantera detta, oavsett om du gillar sådana aktiviteter eller ej. För dessa aktiviteter ingår i normen för hur en “riktig pojke” ska vara. Men hur känns det egentligen för den som ligger underst i brottningshögen? Hur känns det för den som får en box på armen eller en spark på benet och får höra att “det var bara på skoj”? Vem vågar säga ifrån, och säga jag tycker inte det är roligt?

Kristina Henkel är tydlig med att vi behöver ha nolltolerans mot skojbråk. Hur kan de vuxna ge sitt godkännande till att fysiskt våld är ok mellan barn? Kristina Henkel menar att vi vuxna måste ta på oss ledarskapet här, vi måste markera att här hos oss är det nolltolerans mot våld. När vi vuxna väljer att se det som händer som en lek och inte som våld så normaliseras våldet. Det blir otryggt och läskigt.

Men hur ska vi göra då? Ja en sak som definitivt inte fungerar är tjat. Kristina hänvisar till studier som visar att det i alla grupper alltid finns ett antal (oftast) killar som “får sjukt mycket tjat”.

- Det funkar inte, säger Kristina med eftertryck. De stänger av! Det finns barn som är totalt söndertjatade, redan när de är 4 år”.

Kristina Henkel hänvisar till den holländska psykologen Anna van Duijenvoorde som menar att barn under 15 år inte lär sig någonting av negativa tillsägelser eller av att få veta att det som de gör är fel. Barns hjärnor är helt enkelt inte konstruerade för att registrera misslyckanden, detta eftersom vi misslyckas så ofantligt många gånger när vi ska lära oss krypa, sitta, gå etc. Däremot registrerar hjärnan och vi lär oss av positiv uppmuntran, när vi lyckas. Vi behöver säga till barnen vad vi vill att de ska göra, istället för negativa tillsägelser.

Uppmärksamma positiva handlingar

På min avdelningen arbetade vi under en period väldigt aktivt med att uppmärksamma barnens alla positiva handlingar gentemot varandra. Vi hade märkt att varje gång vi ville prata med barnen om hur en bra kompis är så blev det fokus på saker en kompis INTE ska göra - inte slåss, inte retas, inte vara dum och så vidare. Vi vände på steken och bekräftade varje gång vi såg eller hörde ett barn göra “en bra kompissak” som vi kallade det.

Det kunde vara att hjälpa en kompis med något, att trösta någon som var ledsen, att säga ja när någon frågade om hen fick vara med och leka. Några handlingar dokumenteras med bild eller text och vi pratade om det tillsammans på samlingen. Vi upplevde att de positiva handlingarna smittade av sig och såg hur barnen verkligen växte av att få höra att de gjort en “en bra kompissak”.

Genusfällor

Kristina Henkel pratar också om hur den som leker med Barbie/dockor lär sig att hantera konflikter kontra hur den som leker med actionfigurer/superhjältar lär sig. Den ena blir expert på förhandling och samtal, den andra lär sig att konflikter löser vi med våld. Om barn alltid leker med olika saker så kommer barnen öva på och utveckla helt olika egenskaper. De lever i princip i skilda världar.

Kristina pratar om “Genusfällor”, fällor vi lätt trillar i och som begränsar barnens möjligheter. Det handlar till exempel om kläder som vi klär ett barn i. Kläder kan tyckas vara en liten sak, men kläder kommer att påverka hur ett barn blir bemött. Ett barn kommer till förskolan iklädd en tröja med en gullig katt eller kanin på, ett annat barn kommer iklädd en tröja med ett argt farligt monster.

Vem får mest troligt flest kramar, eller snäll beröring som Kristina Henkel kallar det, under en dag? Snäll beröring får barn att slappna av, vilket är viktigt. Många barn är väldigt spända, och det kan vara en anledning till att det uppstår ett “behov” av att sparka/slå till någon närheten, menar Kristina.

Att jobba med snäll beröring är något vi försöker med på min avdelning. Vi har bland annat jobbat med massage, där först pedagogen ger barnen massage och barnen sedan får möjlighet att massera varandra. Allt på frivillig basis, och alltid med en inledande fråga “Får jag massera dig?”. Vi har också jobbat mycket med att uppmuntra, alla barns, men framförallt pojkars snälla beröring. “Vad mysigt det ser ut när ni kramas”. “Ni tycker verkligen om varandra” och så vidare.

Arbeta med känslor

Slutligen vill jag också lyfta det Kristina säger om att arbeta med känslor. Att arbeta med att få koll på sina och andra känslor är grundläggande. Vi behöver öva på olika känslor, sätta ord på dem, leka dansstopp med känslor, rita olika känslor och uppmuntra barnen att det är modigt att våga berätta hur det känns.

"Det finns barn som alltid gråter fast de skulle behöva bli arga. Och det finns barn som alltid blir arga, fast de egentligen är ledsna."

Redan dagen efter föreläsningen gick jag till min barngrupp och tog fram handdockan Tigern som berättade för barnen att hen var ledsen för att hen saknade sina vänner. Tigern undrade om barnen känt sig ledsna någon gång? Eller kanske arga? Vi speglade oss och tog kort för att få syn på hur vi visar olika känslor med ansiktet. Vi rörde oss till musik för att känna känslan i hela kroppen - argt, glatt, ledset.

Är ni med mig?

Efter Kristina Henkels föreläsning känner jag att det bara är att kavla upp ärmarna och fortsätta detta viktiga arbete. Jag vill fortsätta kämpa för att ge barnen redskap att hantera konflikter, jag vill fortsätta ställa frågor och utmana dem i deras uppfattningar, jag vill fortsätta vara konsekvent i nolltoleransen mot våld i lekar och jag vill fortsätta arbeta med positiv bekräftelse och snäll beröring för alla barn. Jag vill fortsätta kämpa för att skapa de där trygga barnen. Är ni med mig?

Anna Wargren
Förskollärare Svejserdalens förskola