Berättelser blåser liv i skapandet

Här följer del två i bloggserien om barns berättande på Stensjöns förskola. Barnens fantasi och idéer ger upphov till en hel del skapande och med hjälp av barnens egna berättelser kan skapelserna också ges liv.

Ibland har det hänt att vi konstruerat gemensamma skapelser i barngruppen, till exempel skulpturer. I blogginlägget Bädda för barns berättande i förskolan berättar jag om hur vi på en utflykt skrev en dikt om gråsuggor tillsammans med barnen. Under samma utflykt hittade vi en trasig stor trädgårdskorg i metall, av den typ man kan ha till att frakta bort löv och trädgårdsavfall. Barnen ville ta med den tillbaka till förskolan och så blev det.

Blåsa liv i det vi skapat själva

Vi hade ändå funderat på att bygga upp ett småkryp som en rejäl gemensam skulptur, då vi just nu lärde oss mer om naturens små hyresgäster. Såg inte korgen ut som ett snigelskal när vi vände den upp och ner? Senare under veckan klädde vi in korgen i papier-maché och kramade in färg i en stor skumgummikorv som blev snigelkroppen.

När papier-machén på korgen torkat hjälptes barnen åt att klistra på annat vi hittat i skogen. Skalet dekorerades med kastanjer, rönnbärsklasar och annat fint. Ett barn gjorde antenner av vass. En mindre grupp barn målade ett podium som snigeln skulle monteras på för att inte gå sönder om vi hade den i barnens höjd. Kronan på verket blev att någon ville sätta fast en gammal lampskärm som hatt på snigelskalet.

En snigel i skumgummi som barnen på förskolan har skapat


När vi var klara möttes vi en dag runt snigelskulpturen. Nu hade vi pedagoger bestämt oss för att arbeta med barns berättande genom att gemensamt blåsa liv i snigelskulpturen i samlingen.

Vad kunde snigeln heta? Vem var hen? Var det kanske en prinsess-snigel med den där lampskärmen som krona tänkte någon. Eller var det höstsnigeln sa en annan, den hade ju så mycket från hösten på sitt skal. Vad tyckte snigeln om att göra?

Att synliggöra textens funktion

Vi skrev ner barnens tankar och en berättelse om vem snigeln kunde vara utkristalliserade sig. Vi läste texten och hängde upp den i anslutning till snigeln. Vi pratade också om att besökare kunde få veta vem snigeln var om vi satte vår text där och på så sätt synliggjorde vi textens funktion.

Att skriva ner barnens tankar gör också att vi visar att vi tillmäter reflektionerna betydelse.

Dessutom skapar vi bättre kvalitet på uppföljningen eftersom vi minns vad barnen tänkte sist och då kan påminna dem om vad de sa. Då skapar vi sammanhang.

Digital dimension med green screen

Senare fick barnen också fotografera varandra med snigeln mot grön bakgrund och fantisera om en plats de ville resa till med green screen. Sedan fick de berätta till sin bild om vad de ville visa snigeln och vi hjälpte dem skriva till bilden. Alla fick visa sin bild via vår stora TV-skärm och berätta om den för kompisarna.

Monster får liv

Ett annat tillfälle när vi blåste liv i våra egna skapelser var när vår förra årslånga temasaga innehöll monster. Vi byggde då två gemensamma monsterskulpturer av returmaterial i barngruppen. På Skatan, vårt återanvändningscenter med gratis material att hämta för Mölndals förskolor, finns inspirerande rest-och spillmaterial från olika företag. Vi gick loss på materialet. Vår barngrupp på 28 barn delades som vanligt i två och varje grupp arbetade med en egen skulptur. Alla barn bidrog med någon detalj.

Ett monster med vingar som barnen på förskolan har skapat


För att den första skulpturen skulle synas men inte ta så mycket plats, hängde vi upp den i linor i taket i vårt samlingsrum. Monsterskulpturen hade fått en trasig brödkorg påklistrad på huvudet och nu sa något av barnen att liknade inte figuren lite en ängel? Skulpturen hade nämligen dessutom vingar eftersom det var ett flygande monster.

Barnen kom i samlingen fram till att det nog var ett änglamonster. En pedagog frågade här om vi inte skulle göra en saga om änglamonstret? För att starta diskussionen fick barnen en fråga.

Vad ser änglamonstret när han flyger där uppe på himlen?

Vi tog en boll som vi brukar använda för turtagning i samlingen och rullade den mellan barnen. Den som ville berätta något som monstret såg när han var ute och flög räckte upp handen och fick bollen rullad till sig. Barnen kunde också välja att säga pass när de fick bollen och inte ville säga något. Men vi försökte att utmana barnen genom att rulla och fråga även dem som inte spontant sa något. Vi fortsatte med uppmuntrande frågor om hur änglamonstret kände sig.

Hjälp att hålla tråden

Vi skrev ner allt barnen berättade och läste det vi skrivit säkert 10 gånger under processen för att hjälpa barnen hålla tråden och för att de som hade idétorka skulle ha tid att tänka och inspireras av de andras barnens tankar och förslag. Sagan blev en av de bästa vi gjort. Berättelsen, med sin diktliknande form, blev så rörande så att jag skickar med den här i blogginlägget.

Änglamonstret flyger över himlen. Han ser monster. Det är vargmonster. Några vargmonster är barn och plaskar i vattenpölarna. Änglamonstret ser oss när vi sitter i samlingen och gör något. Han ser Tiffany som bor under trappan. Änglamonstret ser oss när vi leker. Han är så stor att han är pappa kanske. Han landar och går en promenad. Han ser ugglan och fladdermusen. Han kastar stenar i havet när han är på stranden. Han ser en orm på stranden. Han leker med ormen. Änglamonstret känner sig glad. Fjärilarna, ugglan och fladdermusen är hans kompisar... Nu var sagan slut!

Betydelsen av vilka frågor vi ställer

När jag gjorde samma uppgift med den andra barngruppen, som även de byggt ett monster lika stort som barnen själva, blev sagan helt annorlunda till sin karaktär. Efteråt reflekterade jag och kollegan kring att det kunde ha att göra med typen av hjälpfrågor barnen fått.

I den första gruppen hade barnen nämligen fått frågor som hade att göra med sinnena (vad ser, hör, tänker, luktar och känner monstret) medan den andra gruppen lite ogenomtänkt fått frågor som mer handlade om vad figuren gjorde. Vi hade i andra gruppen bestämt vilken plats monstret skulle vara på i sagan (djungeln) och då fick barnen frågan -Vad gör hon där?.

Denna saga blev mer actionspäckad och monstret som hette Elsa-monstret (inspirerat av filmen Frost) råkade ut för mer och mer saker, det ena staplades på det andra och vi pratade om hur det kunde sluta. Barnen blev nöjda även med denna saga, men hade nog kunnat göra en mer varierad berättelse om jag hade frågat mer som i fallet med änglamonstret. Där upplevde man en högre litterär kvalitet eftersom barnen uppmuntrats mer i att beskriva känslor, stämning, synintryck och ljud. I det första fallet fick berättelsen fler dimensioner.

Börja i det enkla och testa!

Kanske har ni med er barngrupp byggt något roligt som kan levandegöras. Vem bor i huset? Vem bor i fågelholken av mjölkkartong som ni hängt i fönstret? Barnen kan sätta ord på detta och fantisera. På samma sätt går det att fantisera exempelvis i skogen; Vad tror ni den där skatan uppe på grenen har sett idag när han flugit runt över våra hus och förskolan?

Jag hoppas att det här har väckt lite nya tankar hos dig som läser. I nästa blogginlägg kommer jag bland annat att beskriva hur barns berättande kan inspireras av föremål, bilder och konstverk.

Emma Gustafsson
Förskollärare och litteraturombud på Stensjöns förskola
emma.gustafsson@molndal.se

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad