Nationella minoritetsväskor i förskolan

Jag såg ett inlägg i en förskoletråd på Facebook där någon ställde frågan:

- Hur jobbar ni med de nationella minoritetsspråken på er förskola?

Förutom inlägg om hur viktigt det är att följa läroplanen var bland annat svaren:
- Inte alls.
- Bara om vi har barn i gruppen som talar de språken.
- Vi kan för lite om det för att kunna ta upp det med barnen.

Förskolans uppdrag är otroligt komplext, det är många delar som ska ta plats i utbildningen. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det som är en självklarhet för någon är helt okänt för någon annan. Därför tror jag att det är viktigt att kunna ta ett steg tillbaka och reflektera över hur förskolan arbetar för att synliggöra alla språk och kulturer i vårt samhälle.

Av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk framgår att de nationella minoriteterna är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Samerna är även ett urfolk. Av språklagen (2009:600) framgår att de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska” (Lpfö 18).

Enligt språklagen som antogs av Sveriges riksdag 2009 står de nationella minoritetsspråken under särskild beskydd när det gäller utveckling av språk och kulturell identitet. Sedan 2019 är det förstärkt i förskolans läroplan att de nationella minoritetsspråken och de som tillhör de nationella minoriteterna ska stödjas i sin språkutveckling och främjas i sin kulturella identitet. Trots det kan jag inte låta bli att undra, är det så verkligheten ser ut på våra förskolor idag?

Det kan verka helt naturligt att det inte finns förskolor som undervisar i samiska eller meänkieli i södra Sverige och att det inte kryllar av romska eller judiska förskolor i mindre orter i Norrland. Men vilken information och kunskap får barnen möjlighet att utveckla om de nationella minoritetskulturerna i förskolan?

En stor del av vår okunskap kanske ligger i det förflutna, att dessa folkslag under en lång tid förtryckts och förföljts för att tillslut vara på väg att försvinna helt och hållet. Bland annat urfolket samerna ansågs som lägre stående svenskar och skulle “försvenskas”. En stor del av vårt kulturarv blev därmed mörkat och undangömt. Konsekvensen blev istället att flera generationer idag inte kan prata eller ens förstå sitt modersmål och ursprung. Jag kan själv komma ihåg hur exotiskt och spännande det lät när min mamma pratade pitebondska med min mormor. Jag minns hur jag försökte lära mig det och provade genom att härma hennes dialekt. Eller bara känslan av sammanhang när man som norrlänning här på västkusten får höra en norrländsk dialekt fladdra förbi. För känslan av sammanhang och trygghet är väl ändå det som vi människor alltid söker?

Jag tror att det är jätteviktigt att vi i vår iver att utforska och utvecklas, inte glömmer vår historia och var vi kommer ifrån. Det måste på något sätt få kroka i och följa med. Det är vårt uppdrag att lägga grunden för barns förståelse för olika språk och kulturer. Utifrån värdegrunden, förståelse och medmänsklighet skall alla barn ha kännedom om olika levnadsvillkor och kulturer för att kunna skapa förståelse för andra människor, empati och solidaritet.

När det handlar om de nationella minoriteterna i Sverige så behöver vi alla hjälpas åt, för det är våra tidigare generationers beslut som påverkat deras ställning idag. I förskolans läroplan står det förutom alla barns rätt till att utöva sitt modersmål, inklusive de nationella minoritetsspråken, även att alla barn har rätt till att få kunskap om vårt gemensamma kulturarv. Och det är just det som är viktigt att förstå, de nationella minoriteternas kulturarv är vårt arv. Därför är det också allas ansvar att hålla det levande.

Det kan vara svårt att undervisa i något som man själv inte har kunskap om, så hur gör vi då? Jo, vi utforskar, uppmärksammar och tar reda på det vi undrar över tillsammans med barnen. Nu har vi på Språkcentrum tagit fram en nationell minoritetsväska som kan användas på förskolan av pedagogerna tillsammans med barnen. Den innehåller barnböcker på svenska som utspelar sig i olika miljöer typiska för de nationella minoritetskulturerna. En saga handlar bland annat om Lilli och farfar som går ut och tittar på norrskenet, eller boken om Selma som är jättenervös över att hon ska uppträda med sin romska dans på skolan. I väskan finns även ett handledningshäfte med tips, QR-koder och länkar till sånger, musik, danser och sagor som representerar de olika minoriteterna. Tanken med väskan är att pedagogerna och barnen tillsammans ska utforska, upptäcka och lära sig mer om de nationella minoriteterna i Sverige.

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på (Lpfö 18).

Vi vet att det är viktigt att synliggöra barns rättigheter för barnen. Vi har FN:s barnkonvention och en läroplan som tydligt poängterar vikten av att barnen förstår alla människors lika värde. Vi får bara inte glömma bort att också inkludera de nationella minoriteternas rättigheter.

Låt oss ge barnen idag de kunskaper som vi själva gick miste om. Ljusa upp vår mörka historia med insiktsfulla individer och lägga grunden för de kunskaper som de behöver ta med sig vidare i livet som samhällsmedlemmar.

Linda Bergh
Verksamhetsutvecklare Språkcentrum Mölndal
linda.bergh@molndal.se