När Anette Lorentzon Löfstrand började arbeta som lärare i Mölndals stad användes stencileringsapparater med blåstenciler och skrivmaskiner. Nu undervisar hon elever med datorer och digitala läromedel i klassrummet. Efter 50 år inom skolans värld och ett långt arbetsliv i Mölndals stad är det snart dags att gå i pension.

– Någon misstog mig för att vara elev min första arbetsdag. Då var jag yngst – och nu är jag plötsligt äldst, säger hon och skrattar.

Den 16 juni gör hon sin sista arbetsdag på Krokslättsgymnasiet, där hon de senaste tio åren arbetat på språkintroduktion med svenska som andraspråk och engelska.

Började vikariera redan 1976

Hon började vikariera i Mölndals stad redan 1976, medan hon fortfarande studerade på lärarhögskolan.

– Jag har kvar mitt tjänstgöringsintyg från den tiden, säger hon.

Efter examen arbetade hon först som klasslärare på låg- och mellanstadiet. Senare utbildade hon sig vidare till ämneslärare och talpedagog. Att hon ville bli lärare visste hon tidigt.

– Det finns många lärare i vår släkt och de gjorde mycket reklam för yrket. Jag ville undervisa och arbeta med barn och ungdomar.

Genom åren har hon arbetat på flera skolor i Mölndal, bland annat på Kvarnbyskolan, Ekhagaskolan och Katrinebergsskolan.

– Jag har alltid trivts i Mölndal och aldrig känt någon anledning att byta kommun. Vilken skola jag än kommer till i stan är det någon jag känner igen.

Från Mölndal till New Jersey – och tillbaka

I slutet av 1980-talet flyttade hon till USA för att studera Internationella relationer på ett college i New Jersey, där hon tog en Bachelor of Arts-examen, motsvarande fil. kand. Under tiden undervisade hon också svenska barn som tappat sitt skriftspråk i svenska.

– De kunde prata svenska, men hade svårt med skriften eftersom det inte fanns några svenska skolor.

Erfarenheterna från USA och utbildningen i Internationella relationer har hon haft stor nytta av i arbetet med svenska som andraspråk.

“Du kommer att komma i kapp”

Det som drivit henne genom åren har varit att hjälpa elever att hitta självförtroende och framtidstro.

– Många av våra elever har varit duktiga i skolan i sina hemländer men kommer hit och känner att de ligger efter. Då brukar jag säga: “Du kommer att komma i kapp. Ge aldrig upp.”

Särskilt stolt blir hon när elever klarar mål som först känts nästan omöjliga.

– Våra elever läser ofta in högstadiets tre läsår på ett år. Det krävs enormt mycket arbete, både från läraren och från eleverna själva.

Mer teknik, fler möten och närmare relationer

Under 50 år i skolan har hon sett stora förändringar. På 1970-talet skrevs stenciler med karbonpapper och vevades fram för hand.

– Hade man tur gick det att läsa det som stod på pappret. Hade man otur rann allt bara ut, säger hon och skrattar.

När hon började arbeta med svenska som andraspråk fanns nästan inget undervisningsmaterial alls. Mycket fick skapas från grunden.

– Idag finns det fantastiskt mycket material för olika nivåer. Det är en stor skillnad.

Även lärarrollen har förändrats. Hon beskriver en skola som gått från mer distans och katederundervisning till närmare relationer mellan lärare och elever.

– Förr var det mer distans mellan lärare och elever. Idag är relationerna mycket mer personliga, och det tycker jag är positivt.

Samtidigt har administrationen blivit större.

– Det är mycket fler möten och mycket mer dokumentation idag. Jag saknar ibland tiden för planering av undervisningen.

“Viktigt att se varje elev”

Under åren har hon mött många elever som senare hört av sig igen. Ibland kommer tidigare elever fram på stan och säger hej. Vissa har hon haft kontakt med långt efter att de slutat skolan, och hon har till och med blivit bjuden på bröllop.

– En del elever minns man extra tydligt. Jag kan fortfarande komma ihåg namn och platser i klassrummet från min allra första klass.

Det viktigaste i lärarrollen har alltid varit relationerna, berättar hon.

– Mitt motto har varit att se varje elev, varje dag. Många av våra elever har inte så många andra vuxna runt sig som kan hjälpa till. Då är det viktigt att man bryr sig och visar att man tror på dem.

Ser fram emot ett lugnare tempo

Även om pensionen känns vemodig ser hon fram emot mer tid med familj och vänner, resor utanför högsäsong, läsning, trädgården och långa promenader med sina tre hundar.

– Jag kommer sakna eleverna, kollegorna och själva undervisningen. Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt att jobba.

Till den som funderar på att bli lärare idag har hon ett tydligt råd:

– Man måste vara nyfiken på andra människor och bry sig om hur de har det. Då får man också väldigt mycket tillbaka. Det är ett fantastiskt yrke om man tycker om att undervisa och arbeta med unga människor.