Lågaffektivt bemötande i förskolan

Psykologerna Bo Hejlskov Elvén och David Edfelt fokuserar på samarbete mellan pedagoger och barn i boken ”Beteendeproblem i förskolan - om lågaffektivt bemötande.” De belyser hur det är pedagogerna som bär ansvaret för att anpassa krav och förväntningar utifrån barns förmågor. Det är inte barnen som bär ansvaret eller som ska ändra sig - det är omgivningen.

Lågaffektivt. Foto: Anna Wargren

I förskolan är det vi pedagoger som är professionella. Det är vi som har ansvar för vardagen och för barnens trivsel och utveckling. Det är också vi, och inte barnen, som måste hitta lösningar i svåra situationer.

Det summerar ganska bra vad boken ”Beteendeproblem i förskolan - om lågaffektivt bemötande” (2017) vill förmedla. Det kan kanske tyckas som en självklarhet men är något som jag tror många av oss i yrket mår gott av att bli påminda om.

En bok som gör skillnad

Jag har varit nyfiken på detta med lågaffektivt bemötande ett tag, har läst lite artiklar om det, lyssnat på föreläsning av specialpedagoger och ”provat mig fram” i min förskolepraktik. Det är först nu som jag läst denna bok i sin helhet, och få andra böcker har fått mig att känna mig så här lyrisk.

Det här är en bok som väcker många tankar och funderingar kring olika situationer och händelser som jag upplevt under mina år i förskolläraryrket. Det är en inspirerande bok, lättläst och med många exempel och konkreta strategier. Den erbjuder vetenskaplig grund för det konkreta arbetet i praktiken. Jag vet helt säkert att det här kommer bli en väldigt viktig bok för mig i mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kan bara önska att jag läst den långt tidigare.

Förväntningar som motsvarar förmågor

Den centrala utgångspunkten i boken är den amerikanske psykologen Ross W. Greens formulering: ”Barn som kan uppföra sig gör det.” Denna princip är väldigt enkel, skriver Edfelt och Hejlskov Elvén: om ett barn uppför sig så är det för att hen kan, men om ett barn däremot inte uppför sig så är det för att hen inte kan, och då är det omgivningens ansvar att se vilka krav och förväntningar man kan ställa på det här barnets förmågor.

Att barns förmågor skiljer sig åt och att barn utvecklas i olika takt inom olika områden är ett annat centralt tema i boken. Orsakerna till att ett barn kanske inte kan leva upp till kraven och förväntningarna kan vara många. Det kan handla om förmågan till affektreglering (att lugna sig själv, eller att hålla sig lugn), förmågan till impulskontroll eller flexibilitet. Det kan också handla om stress, tryggheten i gruppen eller relationerna till de vuxna.

Boken trycker verkligen på att det är vi pedagoger som bär ansvaret för att anpassa krav och förväntningar utifrån barns förmågor. Det är inte barnen som bär ansvaret eller som ska ”ändra sig” - det är omgivningen som måste ändra sig.

Lära genom att få lyckas

En annan viktig poäng som tas upp i boken, och som jag är mycket förtjust i, är den att barn i förskoleåldern och skolans tidiga år inte lär sig något av att misslyckas - de lär sig av att lyckas. Denna idé kommer ifrån en holländsk psykolog vid namn Anna van Duijensvoorde som forskat på hur barns hjärnor reagerar vid misslyckanden och lyckandes. Enligt denna forskning så ökar hjärnaktiviteten på barn under 11 år, i de delar av hjärnan som har med inlärning att göra, endast när barnen lyckas med en uppgift.

Slutsatsen av detta är att tillrättavisningar är tämligen meningslösa i förskolan. Det är alltså ingen idé att skälla eller bestraffa när barnen gör fel, inte om vi verkligen vill att barn ska lära sig och utvecklas av situationen. Istället ska vi berätta vad de kan göra nästa gång. Och framförallt berätta för dem när de lyckas och gör positiva saker!

Jag som särskilt brinner för förskolans jämställdhetsuppdrag gillar det lågaffektiva bemötandet för det fokuserar på det positiva bemötandet, och att vi därmed undviker att skälla och tjata sönder eller sätta stämpeln ”bråkig” på barn (vilket inte helt sällan hamnar på vissa pojkar). Barn som blir söndertjatade och skällda på hamnar bara i en negativ utvecklingsspiral, och om vi kan motverka den i förskolan och skolan så gör vi en enorm insats, anser jag.

Affekt smittar

Men vad menas då med ett lågaffektivt bemötande egentligen? Här är grundtanken ”affekt smittar”, vilket utgår från forskning som visat att våra hjärnor reagerar på andras känslor som en spegel. Förmågan att skärma av sig ifrån andras känslor varierar mellan olika individer. Små barn påverkas jättemycket av andras känslor.

Här kommer vi tillbaka igen till oss vuxna, oss pedagoger och vårt ansvar. Vi måste behålla vårt lugn, och inte låta oss dras med i en känslomässigt upprörd situation. Det är vi som ska lugna ner känslorna, inte trigga upp dem. Om vi blir konfronterande och arga i vårt uttryck, eller rör/håller fast ett barn i affekt så kommer det att leda till ökning av både barnets affekt och konflikten. Istället kan vi använda oss av lågaffektiva strategier, som till exempel att aldrig kräva ögonkontakt, att sätta oss ner en bit ifrån, vända sidan av kroppen mot barnet, eller att avleda istället för att konfrontera. Du kan fortfarande bekräfta känslan, men sen försöka avleda.

Hantera känslorna

Men allt det här är kanske lättare sagt än gjort, särskilt i en stressig situation som vi ju alla vet att vi lätt kan hamna i. Edfelt och Hejlskov Elvén skriver också om detta: hur vi ska vi göra om känslorna ändå rinner till i den där stressiga situationen? Jo då får vi göra så gott vi kan i stunden och sen utvärdera och förändra det som behöver förändras. Gå tillbaka och se vad som ledde fram till situationen som uppstod. Det är det som är att vara professionell. Konkreta exempel på hur vi kan göra upp olika handlingsplaner finns i boken.

Vi kan också rent generellt skapa lugna miljöer, genom att prata lågmält och spela lugn musik. Vi kan även fundera över möblering, gruppindelningar, och vilka aktiviteter som är lämpliga vid olika tidpunkter under dagen. Och här kommer en spännande grej till: vi pedagoger behöver släppa tanken på att vi ”måste vinna” konflikter med barnen.

Ögonen på målet

”Det är bättre att samarbeta med barnen än att motarbeta dem. Barn vill gärna samarbeta, men kan ha svårt att göra det om vi försöker kontrollera dem. Genom att gå med dem först, kan vi lätt styra dem i den riktning vi vill. Det gäller att ha ögonen på målet, inte på bollen. Vi ska således inta hållningen att vara medståndare istället för motståndare”, skriver Edfelt och Hejlskov Elvén (s. 126).

Det behöver inte heller alltid vara så himla komplicerat att lösa bråkiga situationer. Ibland kan det vara ett tonfall eller ett mjukt anslag som gör hela skillnaden. Välj det där mjuka anslaget, minska pressen för att hjälpa barnet vidare, lägg inte ner kravet du ställt på barnet men ställ det på ett mjukare sätt. Då ökar du barnets känsla av delaktighet och självbestämmande.

Barn som kan uppföra sig gör det

Jag önskar så att alla pedagoger i både förskola och skola skulle ha ”barn som kan uppföra sig gör det” som sin grundläggande utgångspunkt i arbetet. Om du utgår ifrån att barnen faktiskt gör så gott de kan, så kommer det påverka hur du bemöter dem, hur du förstår dem och hur du anpassar och förändrar ditt eget agerande.

Att arbeta utifrån idén om ett lågaffektivt bemötande ökar din känsla av professionalitet. Du har pedagogiska strategier att ta till, du vet vad du gör och varför. För mig personligen har det varit lite av en revolution.

Anna Wargren
Förskollärare Svejserdalens förskola

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad