Våga förändra och veta varför

På Småfolkets förskola i Eklanda har föränderliga miljöer stått i fokus under en tid. De har vänt och vridit på organisation, gruppindelningar och lärmiljöer. De försöker att leka med rummen i tanken för att se möjligheter tillsammans med barnen.

Hur gör vi det bästa av det vi har?

När Annika Thomsen började som rektor på Småfolkets förskola 2018 möttes hon av engagerade medarbetare, en medveten verksamhet och lokaler med stor utvecklingspotential. Tillsammans med pedagogerna startade hon upp en process för att skapa tillgängliga lärmiljöer med lyhördhet för barnens tankar och behov.

Avdelningarna var då indelade i två 1-5årsgrupper, en struktur som Annika haft god erfarenhet av tidigare, men när hon tittade på förutsättningarna på Småfolkets förskola såg hon andra möjligheter. Lokalerna, barnantalet och antalet pedagoger lämpade sig bättre för en mer åldershomogen gruppindelning. Hon arbetade tillsammans med pedagogerna fram en idé om att skapa ett mindre sammanhang för de yngre barnen och öppna upp och göra fler ytor tillgängliga för förskolans äldre barn. Förskolan består av ett långsmalt hus med en lång korridor som slutar i ett stort samlingsrum en halv trappa ner. Den har drivits i privat regi under 17 år men är sedan 2016 en av Mölndals stads förskolor.

För Annika var det betydelsefullt att utgå ifrån pedagogernas eget driv och engagemang och först ta reda på vem som önskade att arbeta med vilka åldrar och vilka personer som kunde bilda ett arbetslag som blir starkt tillsammans. Arbetslagen har sedan tittat på vilka processer barn i olika åldrar befinner sig i och försökt att anpassa rummen efter det. Utgångspunkten är att försöka skapa miljöer som berättar något för barnen, som ger signaler om vad som kan ske där.

De olika rummen har i grunden riggats av pedagogerna men det händer hela tiden nya saker i mötet med barnen. Annika berättar att det är en pågående process där det får lov att ta tid.
-Förändring är spännande och kreativt, det handlar inte om att något varit dåligt tidigare utan om att se nya möjligheter och hela tiden gå framåt.

Lugn och lyhördhet med de yngsta

På avdelningen Tomtebo arbetar Mikaela Persson, Katarina Berle och Sofia Liljenberg tillsammans med förskolans yngsta barn. Vi får sitta med en stund på deras avdelningsplanering och ta del av hur de inte bara ville förändra lärmiljöerna utan också använda dem annorlunda. Genom att de yngre barnen fick en avgränsad yta kunde de också öppna upp mellan de olika rummen och skapa fina flöden för barnen.

-Det kräver också en dialog om hur vi placerar oss i rummen och vilka roller vi tar, berättar pedagogerna. Med en enkel miljö och så få rutiner som möjligt så skapar vi utrymme att verkligen vara med barnen menar de. Då kan vi lyssna till barnen på det sättet de kommunicerar genom att läsa av kroppsspråk, se hur de möter materialet och känna av stämningar.

På Tomtebo skyndar man långsamt och försöker att anpassa sig efter de yngre barnens tempo och behov av upprepning. De beskriver hur de hela tiden strävar efter ett lugn och en lyhördhet för det barnen förmedlar.
-När barnen möter miljöerna blir det också en bekräftelse för oss om vi är på rätt spår berättar de. Det vi ställer fram kommer att påverka deras intresse och vad de har möjlighet att visa nyfikenhet för.

Under inskolningsperioden har många barn intresserat sig för att bygga, framför allt med magnetklossarna som består av stora magnetiska stavar och klot. Pedagogerna märker att när barnen nu blir allt tryggare tar de sig an miljöerna på nya sätt. Magnetklossarna som från början främst var ett byggmaterial där barnen lekte bredvid varandra har nu blivit ett verktyg för interaktion, i form av glassar. Klossarna som glassar har blivit ett sätt för barnen att ta kontakt, kommunicera och interagera. När något barn är ledset kan en kompis komma fram med en kloss och säga glass. I avdelningens kub har en miljö utvecklats till glasskiosk där barnens lekar kan utvecklas vidare. Med hjälp av glassarna står nu leken och samspelet i centrum och barnen har också låtit leken flytta med ut till gården där stenar gestaltas som glassar.
-Det är intressant att se hur barnens sätt att möta olika material förändras över tid, säger pedagogerna.

Samtidigt kommer en grupp barn in i rummet som precis kommit in från gården. Inom loppet av några minuter är vi inbjudan i leken och får smaka på glass och andra godsaker. Sofia som sitter inne i kuben får sällskap av fem barn som genast beger sig in i en låtsasdimension tillsammans med henne.

På Tomtebo stannar pedagogerna ofta upp, bevarar lugnet och blir kvar i det som barnen riktar fokus mot.
-Alla barn ska känna att de lyckas och att de är en tillgång i gruppen. Det gör de när vi blir kvar i det enkla. Man kommer ganska långt med grundmaterial menar pedagogerna på Tomtebo, oavsett om det är magnetklossar eller toarullar.
-Det handlar om vad vi gör med det.

Föränderlighet i hela organisationen

Vi fick även en pratstund med pedagogerna som arbetar med förskolans äldre barn på Hattstugan, Christine Benzon, Claudia Johansson och Lotta Nygren. De ser många vinningar med Småfolkets sätt att strukturera verksamheten och utveckla miljöerna. Det som tidigare var ett rörelserum för alla förskolans barn i form av en plats som man besökte då och då har nu blivit en miljö med rum i rummen som 3-5åringarna huserar i dagligen. Det finns just nu många femåringar i gruppen och för dem har den här platsen blivit särskilt viktig.

Det är inte bara de vuxna som tänker rum i rummen nu, utan även barnen. Från början testade pedagogerna att inreda kuben på olika sätt, men nu har de landat i att det händer allra mest när barnen får göra det på sitt sätt med stöd av pedagogerna. För tillfället är kuben en plats för bygg- och fantasilek där barnen flyttar med sig lekar som påbörjats ute och lever kvar i lekvärlden i kuben. För att möta detta är nästa steg att berika kuben med mer utomhusmaterial.
-Vi förändrar hela tiden miljöer, dagsschema och rutiner för att få en bra balans som passar befintlig barngrupp. Det handlar mycket om att släppa tanken på ”så här har vi alltid gjort” och våga prova menar pedagogerna på Hattstugan.

De berättar att de ser på miljöerna som genomtänkta men inte färdiga.
-Det behövs hela tiden en föränderlighet och vi vill att de ska vara uppbyggda så att barnen kan få utrymme att utveckla självständighet och få utrymme för sina idéer.

De ser stora vinningar i att dela upp barngruppen och skapa små sammanhang på både väntade och oväntade platser. Ute i korridoren finns en till synes ganska oansenlig lekstation med Duplo. Men det är just de här små vrårna som barnen ofta väljer.
-Att kunna dra sig tillbaka och ibland leka få eller helt ensam är viktigt och det kan också vara en typ av vila.

Våga förändra

Annika och pedagogerna återkommer flera gånger till vikten av att våga förändra. Men inte att ändra för ändrandets skull, utan att ha ett tydligt syfte med förändringarna och se till att alla inblandade är införstådda med det. De vill inte bara ändra miljöerna utan också använda dem annorlunda. När förändringsprocessen drog igång stod förskolan inför relativt stora inköp av nya möbler och material då fått igenom sin ansökan om investeringspengar från Mölndals stad. Ett första steg var att tömma ut mycket av det gamla materialet för att kunna se möjligheterna.
-Du tittar på ett annat sätt på ett tomt rum menar Annika. Då kan vi leka med rummen i tanken och tänka utanför ramarna.

Nu när rummen är fyllda med nytt material och nya tankar så är de också i fokus för utvärdering. I pedagogernas lärgrupper har alla just nu i uppgift att ta med en bild på en lärmiljö som de tillsammans kan titta på utifrån frågan: ”Vad sätter den här miljön igång hos barnen.” Annika och hennes medarbetare befinner sig fortfarande i en process och lär sig nytt hela tiden. Det krävs mod för att våga ta steget och släppa det gamla både i form av material och tankesätt.

Marie Eriksson och Anders Eriksson

Är du nyfiken på att veta mer så kontakta rektor annika.thomsen@molndal.se